2 March 2009, Svante Aulis Löwenborg, Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift
Review (sv)

Bergman hyllad - och saknad?

Sverige börjar få flera tunga teaterfestivaler

Heiner Goebbels Eraritjaritjaka Av de fyra föreställningar som inte baserades på Bergmans manus var Heiner Goebbels och Theâtre Vidy-Lausannes Eraritjaritjaka festivalens absoluta höjdpunkt. I festivalens program hade undertiteln fallit bort, “Musee des frases”, alltså satsernas museum. Skådespelaren André Wilms och en stråkkvartett spelade upp en hisnande färd genom Elias Canettis kärnfulla texter. Tekniskt sett en formfulländad och säregen föreställning med många överraskande (och dyra) grepp som man är tacksam över att ha fått se. Goebbels förmår hela tiden vända på perspektivet. Man ser både föreställningen och världen med nya ögon trots att det mest verkar vara en historia om en åldrad, intellektuell man som sakta bryts ner av sin ensamhet. Eraritjaritjaka är aboriginspråk som betyder längtan till det som gått förlorat. Wilms stora pondus och lekfullhet osar av förakt för samtiden och en sorts vuxen skörhet och vilsenhet som bara få skådespelare förmår gestalta. Stråkkvartettens (perfekt spelade!) malande av Bach, Bryars, Sjostakovitj, Crumb, Ravel, med flera, bildar en fond för de postulat som mannen uttalar från scenen, medan han leker med de ljusrobotar som liksom vakter åker omkring på Dramatens stora scen. Wilms laddar replikerna med starkt frustrerat och frustrerande innehåll. Tekniken förföljer mannen som en stalker - och han lämnar scenen och huset, åtföljd av en kameraman, och sätter sig i en bil utanför. På scenen står ett enkelt tvådimensionellt hus i två våningar som blir till projektionsytan för den film som spelas upp från färden i Stockholm. Till slut stiger han ur bilen, går upp i ett hus och kommer in i sin egen lägenhet! Den officiella rollen i att stå på en stor scen i en gammal teater byts mot det ytterligt privata: Wilms gamle man öppnar post, läser en svensk tidning, “med hat”, lagar omelett i sitt kök, ser på svensk TV och stökar runt bland hyllorna. Plötsligt öppnar han ett fönster ut mot gatan - och han befinner sig på andra våningen i huset på scenen. Stråkvartetten sitter nu inne i hans lägenhet och spelar, kameran följer det som utspelas där, medan publiken genom projektionen kan se skymtar av rummet och personerna där genom husets fönster. Det är en man som lämnar allt men som aldrig blir av med omvärlden, allra tydligast gestaltat i Wilms reaktion när han “inser” att han fortsatt är på Dramatens scen. Det framstår som tragikomiskt, han vill bort och isolera sig, men tvingas tillbaka för att representera. Så blir teaterns fiktion också verklig genom det illusoriskt privata. Han far ibland ut mot kameran och vill vara ifred. Han talar om kärleken som funnits tidigare till en kvinna, men som nu också bara är en fras, en sats att besvärja världen med. Eraritjaritjaka går att tolka på många sätt, men för mig framstår den som en hyllning till lugnet, långsamheten och det inre livets komplexitet. André Wilms man befinner sig i det inre. Bilderna berättar mer än texten - den är små utbrott från det inres uppskruvade tempo. Staden, människorna, kvinnan, gemenskapen, framför allt musiken avhandlas - vad den är och inte är. Mannens fraser är kultur. Orden är en absurd harnesk som han upprepar till sig själv. Ett museum för perception Idén att teatern är ett museum för perception är något som Heiner Goebbels framkastar i sitt seminarium om sitt arbete som regissör dagen efter den första föreställningen. Ett viktigt seminarium på Dramaten, för att han ställer de vanliga sätten att arbeta med text på huvudet. Goebbels arbetar ofta med långsamma förändringar för att utmana åskådaren till att upptäcka bild, ljud, text. Han är emot den konsumerande hållningen gentemot konst och arbetar helst inte med dramatiska texter. Det enda undantaget är Heiner Müllers texter som erbjuder öppna landskap. De fungerar som ett lager som kan projiceras över föreställningen. Principen är att ljus- ljud och scendesign är med från första början i processen och att alla medarbetare jobbar lika mycket som skådespelarna. Varje produktion är svårbeskriven den: är det en konsert, en teaterföreställning eller en föreläsning? På ett sätt bryter Goebbels med alla hierarkier då han gör sig beroende av alla medarbetare från första stund. I Eraritjaritjaka kom musiken först, sen försökte man göra en film på Maurice Ravels musik som motsvarade den. Allt på scenen är konstruerat efter musiken. Skådespelarna måste dessutom få motstånd att reagera mot. De förväntas arbeta aktivt på en lösning av problem och tilldelas uppgifter, inte som det normala är inom psykologiserande teater där skådespelaren använder sina impulser. I Eraritjaritjaka diskuterade aldrig André Wilms och Heiner Goebbels den emotionella grunden. Det handlade bara om att organisera. Helt klart är det fråga om ett historieberättande, men där bilden och musiken är viktigare än texten. Denna beskrivs snarast som något som abstraheras. Goebbels menar att det i Eraritjaritjaka är ett stort glapp mellan det sceniska och det som sägs i början av föreställningen. Texten är något konkret i en abstrakt inramning. I slutet, i lägenheten, har det konkreta handlandet hos skådespelaren blivit så tydligt att detta hamnar i en ny dialog med texten, som nu har abstraherats. Som André Wilms säger med Canettis text finns det något mordiskt hos precisionen. Heiner Goebbels får en att se teater med nya ögon. Seendet är inte sig likt efter det precisionsarbetet. Quartett I en fullsatt salong på Dramatens annexscen Elverket spelades Heiner Müllers Quartett i regi av Barbara Frey. Om det hos Goebbels sker en förening av olika elementära uttryck är det här fråga om en uppvisning i skådespeleri av Barbara Sukowa och Jeroen Willems. Scenen är helt rensad och endast Elverkets tomma skal återstår i denna föreställning om sexualitetens makt och maktutövande genom sexualitet. Fyra följespotar i salens fyra hörn markerar spelets exakthet längs ett långt bord som ljussatts inifrån. Men hur jag än beundrar dessa skådespelare blir jag aldrig av med känslan av att Müllers text är hopplöst daterad och beroende av den tid den skrevs i. Det anses som hans mest lättillgängliga text men den besatthet vid könet och kroppen som den utstrålar är något som gjorts om och om igen - både i popkulturen och den experimentella, postdramatiska teatern. Elfriede Jelinek är faktiskt mer effektiv, trots sina oregelbundenheter och infall. Müllers nästan franska aforismer och slagkraftiga repliker har en finess som smakar rätt illa idag även om det är strålande spelat. Den mest rörande scenen är den sista - där Willems återigen axlat rollen som Madame Merteuil. Det är om mannens intighet och oförmåga att se sig själv, att bara vara en kropp, och kvinnans rikare möjligheter att både föda, ge mjölk, att vara olika kroppar i en och samma. Det är en sorgesång över tiden där skönhetens bedrägeri drabbat oss alla. Här är det så politiskt det kan bli hos Heiner Müller. Min tro är att Müller hade några kul dagar på jobbet när han skrev dessa bakåtvända, ondskefulla, välformulerade hymner till köttet och andens ändalykt, men det är så mycket som sprungit förbi denna text idag. Vi är ju (förhoppningsvis) inga människoutnyttjare som Valmont - men de finns närvarande idag i vår kultur. Om man vill, så kan man. Frånvaron av moral är hela saken - och här ligger föreställningen i en tradition hos teatern som talar om att återvinna värden som har gått förlorade. Negationen är dock så total att det inte finns någon nåd. Pessimismen känns alldeles för enkel.

Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift, # 2-3/2009
on: Eraritjaritjaka (Music Theatre)